För ett år sedan
För ett år sedan satt jag hos narkosläkaren som frågade om jag var en frisk person. Jag sa att jag sprang Lidingöloppet några dagar tidigare, han skrattade och kryssade i ”frisk”. En dag senare låg jag på operationsbordet. De skulle skära upp min mage och ta bort en 6 cm cysta från ena äggstocken. Jag trodde att de skulle göra ett litet snitt på ena sidan men vaknar upp med kateter och en mage som är klamrad likt slaktat kött ca 15 cm. Det var inte bara en cysta utan jag hade också ärrvävnad på livmodern och äggstockar. Därmed fick jag även diagnosen endometrios på köpet. Det var bitvis ett jobbigt dygn därefter med en del smärta, gråt och kräkningar men förutom det mådde jag i det stora hela väldigt bra. Krigaren i mig växte och jag var besluten om att så fort som möjligt vara på banan igen. Jag är en aktiv person och tänkte fortsätta vara det. Jag gick så mycket promenader jag kunde och så fort det var okej att träna så började jag att stärka upp bålen och få magmusklerna som var sönderskurna att vilja samarbeta igen. Jag var ganska snabbt tillbaka till full kapacitet och ärret syns knappt ett år senare. För ett par dagar sedan sprang jag Lidingöloppet igen. Känseln på delar av magen kommer jag nog aldrig att få tillbaka, det sörjer jag. Jag hoppas att jag aldrig nånsin behöver snittas igen utan att få ut ett barn som belöning.
När det förra året började hugga väldigt mycket i magen förstod jag att något inte var rätt. Jag hade under några månader kartlagt att huggen inte var relaterat till varken ägglossning eller mens (då man har ont ändå) så att jag skulle ha alla fakta innan jag kontaktade läkare. När jag ville undersökas så blev jag först rådd att ta ipren när det smärtade men eftersom hugget gjorde att jag vek mig i smärta under några sekunder till nån minut och sedan var den helt borta, så tyckte jag inte att Ipren som har 30 min verkningstid var ett särskilt vettigt alternativ. Hon sa att ”om jag var orolig så fick jag komma och undersökas”. Jag struntade i hennes nonchalanta ton, ja jag var orolig, något VAR ju fel.
Det bästa med cystan och beskedet endometrios var faktiskt just diagnosen endometrios. Jag hade ”turen” att få en cysta hur konstigt det än låter. Det betyder att jag får hjälp att hämma sjukdomen och en chans till att så lite som möjligt (förhoppningsvis inget) av de kvinnliga delarna förstörs. Än så länge är nog allt intakt. Endometrios innebär att vävnad som liknar livmoderslemhinnan har spridit sig till delar även utanför livmodern. Det innebär att vid varje mens så blöder det på flera ställen min mage istället för bara där det ska och orsakar då en inflammation, varje gång. Det kan lätt bildas cystor eftersom blodet inte går den väg det ska. Ärrvävnaden som bildas kan även göra att det blir sammanväxter i buken om man inte får vård. En av tio kvinnor lever med endo och många får inte hjälp eftersom kvinnors i vissa fall enorma smärta i samband med mens anses NORMALT. Så även de flesta andra konstiga symtom som kommer därtill är NORMALA. Ett par exempel på symtom förutom hög menssmärta kan vara ont vid samlag, ont vid toabesök när man har mens, svårt att bli gravid mm.
Jag har nog en väldigt lindrig endo och det är jag glad för, eller så har jag vant mig. Jag måste nu äta p-piller igen som medicin snarare än som preventivmedel och hoppas på att det dämpar. Eftersom jag är väldigt känslig mot p-piller och de påverkar mig lite negativt så verkar det i mitt fall som att jag måste välja mellan att vara top notch mentalt eller fysiskt. Jag önskar alla medvetenhet om denna sjukdom som för mig var helt ny. Jag önskar sprida kunskap så att fler söker vård i tid. Med kunskapen jag fick efteråt föll mycket på plats. Jag vägrar skämmas för att tala om att jag har endometrios, för att det är tabu att prata om sådant som skulle kunna göra en ”mindre kvinnlig”. Ingen har en aning om man kan få barn eller inte om man inte faktum redan HAR fått barn. Med eller utan endo, oddsen är desamma. En diagnos behöver inte betyda ”skadat gods”. HAR man svårt att få barn ska det inte heller vara ett tabuämne. Likaså missfall. Jag tror på att öppenhet leder till mindre ångest i många känsliga ämnen. Du som tror dig ha endometrios, sök vård och våga fråga och prata om det. Vissa av symtomen är det många som inte vågar prata om, men försök i alla fall prata med dina tjejkompisar så märker du snart om det är ”normalt” eller inte. Jag vill också passa på att flika in en sista sak. Tänk igenom frågan om ”när ska du ha barn?” verkligen är en bra fråga, en gång extra innan ni ställer den till en tjej över 30.
När det förra året började hugga väldigt mycket i magen förstod jag att något inte var rätt. Jag hade under några månader kartlagt att huggen inte var relaterat till varken ägglossning eller mens (då man har ont ändå) så att jag skulle ha alla fakta innan jag kontaktade läkare. När jag ville undersökas så blev jag först rådd att ta ipren när det smärtade men eftersom hugget gjorde att jag vek mig i smärta under några sekunder till nån minut och sedan var den helt borta, så tyckte jag inte att Ipren som har 30 min verkningstid var ett särskilt vettigt alternativ. Hon sa att ”om jag var orolig så fick jag komma och undersökas”. Jag struntade i hennes nonchalanta ton, ja jag var orolig, något VAR ju fel.
Det bästa med cystan och beskedet endometrios var faktiskt just diagnosen endometrios. Jag hade ”turen” att få en cysta hur konstigt det än låter. Det betyder att jag får hjälp att hämma sjukdomen och en chans till att så lite som möjligt (förhoppningsvis inget) av de kvinnliga delarna förstörs. Än så länge är nog allt intakt. Endometrios innebär att vävnad som liknar livmoderslemhinnan har spridit sig till delar även utanför livmodern. Det innebär att vid varje mens så blöder det på flera ställen min mage istället för bara där det ska och orsakar då en inflammation, varje gång. Det kan lätt bildas cystor eftersom blodet inte går den väg det ska. Ärrvävnaden som bildas kan även göra att det blir sammanväxter i buken om man inte får vård. En av tio kvinnor lever med endo och många får inte hjälp eftersom kvinnors i vissa fall enorma smärta i samband med mens anses NORMALT. Så även de flesta andra konstiga symtom som kommer därtill är NORMALA. Ett par exempel på symtom förutom hög menssmärta kan vara ont vid samlag, ont vid toabesök när man har mens, svårt att bli gravid mm.
Jag har nog en väldigt lindrig endo och det är jag glad för, eller så har jag vant mig. Jag måste nu äta p-piller igen som medicin snarare än som preventivmedel och hoppas på att det dämpar. Eftersom jag är väldigt känslig mot p-piller och de påverkar mig lite negativt så verkar det i mitt fall som att jag måste välja mellan att vara top notch mentalt eller fysiskt. Jag önskar alla medvetenhet om denna sjukdom som för mig var helt ny. Jag önskar sprida kunskap så att fler söker vård i tid. Med kunskapen jag fick efteråt föll mycket på plats. Jag vägrar skämmas för att tala om att jag har endometrios, för att det är tabu att prata om sådant som skulle kunna göra en ”mindre kvinnlig”. Ingen har en aning om man kan få barn eller inte om man inte faktum redan HAR fått barn. Med eller utan endo, oddsen är desamma. En diagnos behöver inte betyda ”skadat gods”. HAR man svårt att få barn ska det inte heller vara ett tabuämne. Likaså missfall. Jag tror på att öppenhet leder till mindre ångest i många känsliga ämnen. Du som tror dig ha endometrios, sök vård och våga fråga och prata om det. Vissa av symtomen är det många som inte vågar prata om, men försök i alla fall prata med dina tjejkompisar så märker du snart om det är ”normalt” eller inte. Jag vill också passa på att flika in en sista sak. Tänk igenom frågan om ”när ska du ha barn?” verkligen är en bra fråga, en gång extra innan ni ställer den till en tjej över 30.
