NÄR MITT HEM STÅR I BRAND
Eld i kontrollerad form värmer skönt. Ger trygghet, ljus och liv. Likt en mysig brasa man omedvetet lockas till. Man tar av sig skyddsutrustningen, kurar ihop sig vid värmen och njuter. Naken. Blottad. Sårbar. Man vänjer sig sakta. Det börjar bli behagligt. Varmt. Skönt. Hemma. När man är som minst förberedd sprakar det plötsligt till och fattar eld på det som inte alls ska brinna. Där står jag. Ensam. Chockad. Lamslagen. Elden är tamefan överallt och sprider sig okontrollerat. Stora röda flammor högt och lågt. Bränner upp mitt hem. Värmen är inte längre behaglig utan har blivit en fara. En brand som jag tycks vara oförmögen att släcka. Som bara bränner mig om och om igen. Bränner små hål i hjärtat. Sätter rök i lungorna och ristar in spår i hjärnan. Jag önskar att jag aldrig tänt tändstickan. Jag skulle ha blåst ut den när det började ta eld. Smärtan och rädslan när man hamnar mitt i en brand som härjar fritt. Mitt hem i lågor. Bränner hål på hela kroppen. Lägger ett täcke av rök över hela mig, som en snara runt min hals, tynger ned mina ben. Jag kan inte se. Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Jag avlägsnar mig så att det inte ska bränna mer. Hur långt bort ska jag behöva gå. Det är kallt. Det gör ont. Elden har slutat brinna för mig. Jag är lämnad kvar med resterna. Glödande kol överallt. Flagor av aska som spritt sig med vinden. Långt ifrån elden bränns de fortfarande. Jag kliver ständigt på glödande bitar. Det bildas ärr i hjärtat. Jag har varit med om det förut. Jag borde vara härdad. Mitt hem har blivit till aska. Jag står ute i kylan. Naken. Ärrad. Kommer det någonsin att sluta bränna. Kommer jag alltid att frysa. Kommer jag någonsin att våga tända en ny tändsticka. Tar på mig skyddsutrustningen igen. Det är farligt att leka med elden.
Som en nödflotte på ett fartyg
Jag har verkligen underbara vänner. Jag skattar mig lycklig varje dag för allt bra jag har. Jag har så mycket. Lever på många sätt det liv jag vill och väljer. Ändå kan det bli lite jobbigt ibland. Tankarna slår till. Saker som är i livet som är nästan lite överväldigande. Idag var det så. Jag var på taklagsfest. Ett par kompisar som ska bygga hus och nu står stommen på plats. Det är verkligen så kul att se att det helt plötsligt står ett hus där det tidigare varit en dunge och liksom ingenting :D Massor av vänner, fyra hundar, en DRÖS ungar, större, mindre, ofödda. Vi är alla i ungefär samma ålder. Trots att jag var omgiven av fina vänner så kände jag mig på ett sätt så utanför. Alla har sin gemenskap i sin parsamhet eller familj. Alla bygger upp en framtid tillsammans med någon annan. Känns som att jag helt plötsligt inte har något att prata om. De lever en dröm som jag också har. Tanken att prata framtid med någon annan. Ha planer och projekt och samhörighet som en romantiskt komedi. Känns lite som att jag är en nödflotte på ett fartyg. Med varandra kan de prata barn, barnvagnar, husletande, husbyggen, nya jobb, giftemål, planer mm. Med mig så måste de liksom komma på nåt annat. "Eeeeh, så hur går träningen då?" Jag är min egna lilla ö. Det här är inget jag tänker på varje dag direkt, men ibland blir det som ett plakat framför ögonen. Alla har superbra jobb, de har sina familjer, stora som små, planer om framtiden tillsammans. Huset som står på plats hos mina vänner blev så tydlig symbol för vad jag tydligen saknar. Att få bygga livet med någon annan. Det är så fint. Får inte jag ta del av det? Börjar bli lite ensamt på ön.
I övrigt så är kroppen fylld med träningsvärk från gårdagens crossfitpass. Ben, rumpa, rygg, axlar. Så ja, det går bra med träningen ;-)
Prioriteringstrappan
Det här med att människor är ombytliga av sig det vet man ju. Periodare, jag kan själv vara det precis som alla andra men jag tänker ändå ofta på att det är människor det handlar om och försöker vara ärlig och tänka på vad jag gör, säger och handlar efter det, kanske ibland för mycket och många ggr andra framför mig själv. Enda ggn jag frångår det är väl egentligen om jag känner mig trängd. Känner andra sig också trängda ibland eller är de bara tanklösa. Ibland blir man ju bara så fundersam. Man hänger inte alltid med i svängarna. Ena stunden duger man och andra inte. Eller så duger man INTE i ena stunden och helt plötsligt duger man. Vad beror det på? Är folk ombytliga, eller glömmer de? Eller handlar det om val, att man alltid väljer det som är BÄST av fler alternativ, och valets trappa är det som avgör utfallet, turordningen på vad man själv sätter som högst, bäst, roligast? och då kommer tanken i andra hand? Å ena sidan fashinerande hur det är egentligen. Å andra sidan blir man bara fundersam och ibland fortfarande förvånad, att jag liksom aldrig lär mig. Inte alltid så lätt att hänga med i svängarna alltid. Jag vill bara att människor ska vara öppna och ärliga, det är det bästa. Eller så kanske man inte ska tänka så mycket, jag försöker att inte göra det, det gör ju inte alla andra :) Observera att trots att det här är mina tankar, funderingar och erfarenheter så är det lika mycket en social fundering i stort hur människor fungerar och agerar i samhället och sociala sammanhang helt utanför mitt eget.
Det här med att skriva massor av flum som folk faktiskt kan råka ta åt sig av är inte min stil och jag hatar när andra använder tex facebook till det. Men samtidigt måste jag ju kunna uttrycka lite åsikter och funderingar någon gång ibland utan att jag hoppas någon tar illa upp. För ibland händer det att jag faktikst tänker och funderar också ;-) Eller så är det den jävla huvudvärken som får mig extra känslig idag. Haha eller kanske tvärt om, tankarna som ger mig huvudvärk. Måste sluta tänka och gå och lägga mig istället :P
Livet efter födseln
Jag har lagt upp den här tidigare tror jag men här kommer den igen för jag tycker att den är så himla bra. Något att tänka på om man tex har någon som har lämnat denna värld.
Två bebisar pratar i magen
- Tror du på ett liv efter födseln?
- Självklart, det måste finnas något efter födseln. Kanske är vi till just för att förbereda oss för det som kommer sedan.
- Dumheter, det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det kunna se ut?
- Det vet jag inte men det är säkert ljusare än här. Kanske vi kommer att kunna springa och äta med munnen.
... –Vilket skitsnack! Det går inte att springa och äta med munnen är skrattretande. Vi lever ju tack vare navelsträngen. Jag ska säga dig något. Liv efter födseln är uteslutet – navelsträngen är helt enkelt för kort.
- Nejdå, det finns säkert något där ute. Det kommer bara vara lite annorlunda än vad vi är vana vid. En tunnel och i slutet ljus. . .
- Men, det finns ingen som har kommit tillbaka från födseln. Livet slutar i och med födseln – och förresten är livet bara en eländig trängsel i mörkret.
-Okej, jag vet inte precis hur det kommer att se ut efter födseln men hur som helst så kommer vi att träffa vår mamma och hon kommer att ta hand om oss.
-Mamma? Tror du på mamma? Och var skulle hon finnas om jag får fråga?
-Överallt omkring oss, såklart! I henne och tack vare henne lever vi. Vi skulle inte finnas till utan henne.
-Det där tror jag inte på. Jag har aldrig sett någon mamma, så det är helt klart att det inte finns någon.
-Men ibland när vi är tysta kan vi höra hur hon sjunger eller känna hur hon smeker vår värld. Vet du, jag tror faktiskt att det riktiga livet väntar efteråt.
Uppbrott
Jag har precis hört två par som brytit upp efter längre förhållanden. Båda två HELT otippat skulle jag säga. Är det våren som är på ingång som gör att folk känner efter och vill vara fria? Eller är det vår/min ålder som gör att det är fler nu. Svårt att säga. Passar man inte ihop så tycker jag att det är helt rätt! Ålder spelar ingen roll, tid att hitta ny finns alltid. Det är mest det att man blir så förvånad när det verkar som de som har det som mest perfekt uppenbarligen inte alls har det så. Tänk va lite som syns på ytan egentligen.... Jag tycker att det är skönt också att folk vågar gå isär fastän de har varit tillsamman länge. Många är nog väldigt rädda för vad som ska hända då. Det var jag, och jag överlevde och har haft mina bästa år som singel. Sedan finns det också de som bryter upp för lätt tycker jag. Där ingen orkar ta tag i saken, det är såklart en annan sida, inte heller rätt! Man ska vilja LEVA tillsammans i vått och tort och vilja hitta på saker ihop. Det som man tycker är ROLIGAST i livet, ska man vilja dela med sin partner tycker jag. Man ska trivas i varandras sällskap och HA KUL TILLSAMMANS! Det är nog det absolut viktigaste.
Jag kan ju inte hymla med att jag faktikst tycker att det kan vara lite positivt att bra människor också har hamnat lite i fel förhållanden, för det ger mig som jag sagt tidigare hopp om min egen tillvaro (ego jag vet). Det är så lätt att tro att de som är singar är något fel på. Typ, varför ingen vill ha dem? Och att det går upp och ner även för de "bästa". Såklart tror jag inte att det behöver vara något fel på en person bara för att den varit singel länge för då skulle det ju vara något fel på mig och det är det inte =) Det ska bara kännas rätt, och det har det inte gjort hittills, det handlar inte om att "ingen vill ha mig" och så är det nog för de flesta. Att höra när folk som har "perfekta förhållanden" bryter upp är sorgligt och man blir bara jätteförvånad. Samtidigt, vetskapen om att det kommer ut även BRA karlar på marknaden, de som man tror ALLA SÅNA är upptagna och kommer alltid vara, känns ju rätt bra för mig :) Men när jag får en sån på kroken så kommer jag hålla fast honom ;-)
En hand på ryggslutet
Tänk att det finns just vissa saker som gör att man mår lite extra bra. Som gör att kroppen myser för en sekund. För mig är en hand på ryggslutet, precis ovanför svanken, en sådan grej! Kan vara bara av en vän, behöver inte vara mer speciellt än så. Tror att det för mig är ett tecken på ömhet. En hand där, som kanske föser än lite framåt när det är lite trångt, eller för att göra en uppmärksam på att inte gå över vägen för att det kommer en bil, eller en hand där för att visa vem man hör ihop med. Jag kanske har skrivit det här förut någon gång, men vissa killar har ju magi i händerna som gör att man blir lugn bara de rör vid än på just det sättet. Haha kanske är det storleken på handen, inte vet jag, men jag tror det har med känsla att göra, en del har bara väldigt mycket känsla.
Då kommer jag in på kramar också. Asså, en riktigt mysig kram gör ju att man bara smälter. Det är verkligen skillnad på kramar och KRAAAMAR precis som på hand och HAND! Vissa kan verkligen kramas, på ett sånt sätt så man blir varm i kroppen. Det är tex något som jag inte kommer tumma på om (när) jag skaffar pojkvän sen. För mig är det verkligen viktigare än viktigast, för det säger så mycket tycker jag. Jag skulle kunna räkna upp på mina fingrar de som ger jättemysiga kramar, och det är både vänner, flirtar, pojkvänenr mm. Men de är inte jättemånga. Men jag undar ändå om det har med känslor att göra också? Eller med killens kropp att göra? Eller har det krasst med fysisk kroppskompatibilitet att göra? Jag skiter i vilket, men jag skulle kunna svälta och bara leva på det om jag kunde :)
- En riktigt go kram
- Någon som tar tag i midjan om en, en metern före man ska korsa en väg,
för att försäkra sig om att man inte kliver ut framför en buss. (haha, ja jag är ganska oförsiktig)
- En varm kram bakifrån när man står och diskar eller lagar mat
- En blöt kram av en precis nyduschad kille.
- Doften av nyduschad kille
- Ett par mjuka läppar mot mina
- När ett par starka armar flyttar mig för att komma närmre honom
- Skeda
- Ligga i soffan i en varm famn
- När någon lägger handen på mitt lår i bilen fastän han kör
- Någon som ligger i soffan och tittar på en när man virrar runt i lägenheten, och håller ut armarna för att man ska stanna upp och ge honom en kram.
Haha nä nu måste jag sluta, innan jag blir knäpp, det är ju ganska smidigt att inte tänka på sånt här! :P Det märks att jag inte har tränat på ett tag som sagt, för då blir jag mer än tänkande människa:P Träning är ett jävligt bra till mycket och faktiskt väldigt bra substitut för närhet;) Man får liksom utlopp för saker då som gör att man faktiskt inte reflekterar så mycket på när närhet inte kommer som ett naturligt dagligt inslag. Nu tränar jag ju för att jag tycker att det är kul, men det råkar vara en bonus att det dämpa vissa andra saker också :P Men om ni vänner undrar varför jag kramar er lite extra mycket så är det därför, jag ÄLSKAR att kramas och man måste ju passa på, är ju det bästa som finns!!! :D Och jag har alltid varit en väldigt fysisk person (kanske man inte kan tro nu) men det va så tills för tre år sen, när min naturliga närhetsdos hade gått ur kroppen och man inte fick det som daglig dos längre. Nu är man ju så ovan så man blir rädd när någon tar i en haha. Kanske kommer jag aldrig bli så fysisk igen. Men kramar har jag hållt i hela tiden så det är jag inte rädd för utan bara tycker är JÄTTEMYSIGT!!!
Vad är det för speciella saker som gör att ni smälter lite extra? :)
Jag
...vill bara ramla ihop. Jag orkar inte nu. Jag skriver - raderar - skriver - raderar, för att jag inte vill att ni ska se mig som en deprimerande människa om jag lämnade kvar allt som jag skriver från början. Skulle vilja gråta en skvätt så kanske det går över. Brukade göra det. Men jag kan ju inte gråta längre. Jag har inte sagt många ord idag på jobbet. Orkar inte. Jag vill bara sova. Krypa under täcket och fly från världen. Ska iväg och vaccinera mig för resan snart. Sen skiter jag i allt vad tränig heter, trots att det är måndag.... Jag skiter i det dåliga samvetet som kommer knacka på för jag orkar verkligen inte ens andas. Jag såg på mig själv i spegeln i morse, jag är blek, jag är ointressant. Kom inte i mina jeans i morse. Det är deprimerande. Jag förstår att jag är singel. Jag skulle inte heller vilja vakna med mig varje morgon...
...men jag saknar sällskap ibland. En partner, någon som kramar på en när man har sånda här dagar. Någon som säger att man är vacker fast man ser ut som fan. Någon som tycker att man är underbar när man inte förtjänar det. Någon att hålla i när det blåser. Någon som värmer en när man fryser. Någon som älskar en för den man är. Någon som bara är min. Någon där jag bara är hans. En samhörighet i en egoistisk värld.
Egentligen är jag nog bara trött...
Prestationer
Jag är inte mina prestationer, jag är Helena. Du är inte dina prestationer, du är DU <3
Tittade på "Det blir bättre" så himla bra sagt. Jag jobbar på det, för ibland kan jag erkänna att jag har väldigt svårt att tycka att jag räcker till som Helena utan mina prestationer, och det gör att jag har väldigt höga krav på mig själv många gånger. Oftast är det otroligt BRA att ha mycket driv, för man kan komma väldigt långt då, men man måste också passa sig så det inte slår över! Jag har så länge jag mins haft det där problemet att aldrig vara tillräckligt. Jag har sån personlighet att jag alltid VILL, BORDE, SKA, KAN väldigt mycket och det sätter en del press ibland (rätt ofta). Det är klart att man till stor del är sina prestationer, men det får inte bli allt. Och oj va svårt jag kan ha där. Jag har mycket energi till att göra mycket saker, men en del av det är ju också att jag skulle känna mig otillräckligt om jag inte gjorde vissa saker. Som utmaningen nu... jag känner inte att det var ASbra gjort, utan det är var det är. Snarare funerar jag på hur jag ska kunna toppa det. Det blir svårt att träna mer än varje dag ju.
Det här är en sak som jag verkligen inte kan beskylla mina föräldrar för. De har aldrig satt press på mig utan det är bara jag själv som har gjort. Och det här är också en sak som jag har pratat om när jag gick hos kuratorn. Jag tror att allt som händer ligger på mina axlar, att om något går fel så är det jag som inte gjort tillräckligt. Jag vet ju att det inte är så, och det är det man måste påminna sig om. När jag gick i skolan så blev jag aldrig glad för ett MVG, det var det som var målet och då också normalläget. Istället blev jag besviken på mig själv när jag inte klarade av att prestera det.
Samma sak gäller det att hitta kille. Det handlar inte om att hitta en kille som duger till mig, som ska göra mig glad och kunna ta hand om mig, utan när jag letar så tänker jag också på att jag ska kunna hålla upp mig själv OCH honom och kunna göra så att han trivs med sitt liv. Jag skulle behöva lära mig att bli omhändertagen ibland och då utan att få dåligt samvete. Och jag hoppas att jag hittar en sån kille som faktikst vill ta hand om mig ibland, för man orkar inte alltid vara på topp och jag isf kan låta honom göra det. Jag går ju ofta undan då och "läker mig själv" för att slippa vara en belastning för någon annan.
För visst är det väl så att du vill bli älskad för att du är DU och inte för det du gör? :)
Så svårt... men jobbar på det.
13/11 Är min omgivning mer orolig än jag är?
Alltså nu måste jag bara få skriva av mig lite! Jag blir så jäkla trött på folk som verkar tycka att det är jobbigt att jag är singel. Eller är oroliga för mig för att jag inte "hittar någon". Att vara singel är ingen sjukdom! Jag är inte intresserad av att försöka få känslor för någon som jag inte har känslor för. Jag är inte intresserad av att dejta såna som jag inte är intresserad av. "Hur kan du veta att du inte är intresserad eller att det inte är din typ?" Kommer frågan då. Och det kanske är av välvilja, men det är en känsla av att jag borde ge folk en chans och jag borde försöka tycka om folk för att hitta någon. Jag GÖR DET! Jag ger folk en chans, jag är öppen för att träffa människor. Men jag vill känna från början att det NÅGOT som GER MIG NÅGOT. Nån form av gnista eller någon form av dragningskraft. JAG VILL INTE ha någon bara för att HA någon. Jag behöver inte ha en kille för att känna mig "hel" om det inte är någon som jag verkligen älskar. Fan vad jag hatar den här skiten rent av, när folk i princip säger "det är väl bara att ta någon, kan ju inte vara så kräsen, vad är det du letar efter?"
Jag kan tala om vad jag "letar efter:" Jag vill ha någon som jag dras till och känner att jag blir glad av. Jag vill hitta någon där jag känner att det klickar och att han får mig att må bra och jag får honom att må bra! Jag vill ha någon att smågnabbas lite kärleksfullt med. Jag vill ha någon jag är attraherad av och bara vill slita kläderna av honom. Jag vill ha någon som jag kan se i ögonen på honom att han är attraherad av mig, att han ser mig som person och vill bara kramas med mig. Jag vill ha någon som får mig att vara den spralliga kärleksfulla personen som jag är, för jag kan faktiskt vara helt grymt härlig och kärleksfull, bara det att jag inte har visat den sidan på ett tag :) Jag har massor av kärlek att ge, till den som det klickar med!
Här kommer svar på era frågor. JA jag saknar någon ibland. NEJ jag vill inte leva själv. JA jag vill ha ett förhållande. JA jag känner mig ensam ibland. JA, jag är livrädd för att träffa någon och bli kär igen. JA jag saknar närhet som fan ibland. JA inbland är det jävligt tungt och deppigt. JA jag saknar någon att prata med. (haha därför har jag blogg så jag har någon att prata med ;)) JA jag saknar kärlek och gemenskap MASSOR ibland.
Men också... JA jag klarar mig bra själv, jag känner mig inte alls ensam på det viset. Jag har underbara vänner, jag hittar på massor av skoj. Jag har inte en massa tid när jag sitter och funderar över mig tillvaro som singel. Jag LEVER istället! Om jag bara skulle tycka synd om mig själv för att jag levde själv så skulle det vara jävligt tungt, så sluta få mig att tycka att det är tungt. Jag lever ju det mest enkla livet! Och jag kommer kunna leva "det andra livet" resten av mitt liv sen, jag har inte bråttom. Motsats till att vara i ett förhållande är inte att vara känslomässigt störd eller kall på nå vis. Sen finns det såklart många fall som är så också.
Jag är öppen för att träffa någon som jag skulle tycka om, jag skulle gärna ha ett förhållande, klart som fan man vill ha kärlek, vem vill inte det! men inte till vilket pris som helst. Japp, isåfall har jag väl krav och är kräsen.
Nu är det så att jag ÄR singel och man lever ju efter hur sitt liv är, inte efter hur man kanske skulle vilja att det var. Plockar det bästa av livet helt enkelt! Jag lever ett härligt och bra liv i väntan på att min prins dyker upp, och när han gör det så kommer jag ha arnarna vidöppna och ha massor av kärlek att ge!
Kokar
Alla ska vara lika, därför är man emot lönesamtal. Det blir tydligen inte längre objektivt, utan mer kyssa röv (?). Då undrar jag vart fan objektiviteten ligger i att mina kollegor istället ska bestämma över min lön. Jag kanske är knäpp och osolidarisk och massa sånt, men jag känner mig helt handikappad och förbannad att inte ens få chans att säga min sak på tre år. Det jag GÖR för företaget har ingenting med subjektivitet att göra! Jag tappar viljan att ställa upp och vilja göra mitt bästa...
Varför så snygga??
Jag har en fundering, varför ska alla tjejer vara så inihelvete snygga?! Nej, jag är inte lagt åt det hållet så vitt jag vet iaf. Men jag kan så ofta se så många snygga tjejer och bli så avundsjuk! Förlåt, men grabbar är inte lika snygga på samma sätt. Iaf inte lika många som det finns snygga tjejer. Någon som håller med mig? Ibland blir jag helt störd på hur jävla hög konkurrensen är! Som tjej ska man vara söt, snygg, sexig, lekfull, snäll, självstädig men inte för självständing, inte klaga, vara glad, förstående... typ "kåt glad och tacksam" Som kille räcker det typ med att han har bra värderingar så ska det typ duga... Det är lite orättvist. Killar ska man tycka om för dom dom är, dom ska inte behöva göra sig till, dom ska sitta där och rapa och pilla sig i naveln och har dom sagt att dom älskar en en gång så ska dom inte behöva säga det någon mer gång, medan vi tjejer ska vara fina och piffiga hela tiden, och yppar man att man vill spendera tid med sin pojkvän så är man krävande flickvän!
Nä nu kom jag off track, men vad jag ville säga är egentligen att det är tasktigt att det finns så många snygga tjejer! Skulle flytta till typ tyskland, där kanske dom inte är lika snygga!
Undrar ibland
Kommer jag få uppleva det igen?! Jag trivs hur bra som helst just nu i mitt liv, och känner att det mest skulle göra att jag blev satt ur kurs... men klart man undrar... Det är verkligen en vana och en känsla som man lätt lär sig leva utan, och inte heller saknar. Men ibland tänker man ju lite på hur det skulle vara om någon såg på mig med jordens värme i blicken och sa "jag älskar dig så mycket så du anar inte"... och jag kände samma sak tillbaka.
Som på ett tivoli
Frågan man ställer sig är om man ska betala för ett åkband för att kunna prova på så många karuseller som finns. Vad vill man, vad är man ute efter? Jag är nog mer en sån som hellre betalar för de gånger jag åker, och satsar hellre på de karuseller jag verkligen vill åka och inte på kvantitet.
Första karusellen jag tog var barnkarusellen som behagligt och tryggt åkte runt ett tag. Jag var aldrig orolig eller rädd. Men jag blev tyvärr fort uttråkad och kände att jag ville ha mer. Ibland tänker jag tillbaka på den karusellen och tänker att det det var en jävligt bra karusell, pålitlig och lugn.
Jag går förbi fritt fall och tänker att jag inte vågar åka... tänk om jag krashlandar?!
Sen provade jag virvelvinden, den första riktiga karusellen jag provade på, och vilken jäkla åktur!! Benen bara gick och satte sig och sen drog karsellen igång. I början var det ett härligt sug i magen och jag kunde inte annat än le. Sen går det fortare och jag håller i mig för kung och fosterland och håller tummarna att jag ska landa helskinnad. Jag skriker skrattar och gråter och älskar känslan av energin som flödar genom kroppen, spänning och skräckblandad förtjusning fast det mest egentligen är rätt obehaglig upplevelse. Först snurrar den tusen varv åt höger och sen lugnar ner sig och nästan stannar, då är det behagligt för en stund, sen drar den igång och snurrar tusen varv åt vänster. Det snurrar och gör ont i magen och gör mig illamående. Jag var livrädd hela tiden att trilla ur av den starka G-kraften. Man öppnar ögonen och ser ut över det härliga landskapet men man hinner bara se en liten suddig glimt innan karusellen snurrar vidare. Jag kan inte längre fokusera. Man hamnar nästan som i trans utan fast mark. Helt plötsligt stannar den och kastar ur mig för att fler ska få åka. När man väl kliver av så snurrar det långt efteråt och man är illamående och undrar varför man hoppade in i en sån jobbig karusell, den gav lycka, glädje så man blev varm i kroppen men också ont i magen och illamående. Jag känner fortfarande av hur benen nästan vek sig när jag klev av och hur jag inget hellre ville än att kräkas. Tre gånger har jag åkt den och varje gång så har den stannat och bett mig kliva ur aldeles för tidigt. Jag kliver ur med suddig blick och fattar ingenting. Jag trodde väl att den nån gång skulle bjuda på det där extra ärevarvet som gör allt värt åkturen! Jag står på plattformen och tvingas se på när den tar in nya passagerare. Trots att minnet av dessa snabba inbromsningar sitter inpräntat som ärr i magen och hjärtat, så dras jag till den varje gång jag går förbi.
Slutar alla karuseller med att dom stannar och man måste kliva av? Eller finns det de som åker för alltid? Jag skulle vilja hitta en berg&dal-bana på ett tivoli som är stängt, som inte behöver stanna för att släppa på nya passagerare. Som är nöjd med att ha mig som sin enda passagerare.
Spökslottet är inte intressant, och inte heller lustiga huset. Man är ju lite sugen på att ta en lott i någons stånd för att kanske det kan leda till vinst. Men vid såna vet man att oddsen för vinst inte är så stor, så det är bortkastade pengar, även om lite godis kan vara gott. Men det är klart, man KAN ju faktiskt vinna största nallebjörnen som håller mig trygg och säker varje natt.
Jag går förbi pariserhjulet och kikar upp mot himlen. Den karusellen vill jag åka någon dag. En som tar mig lugnt och tryggt upp mot himlen.
Som en puppetmaster =)
Den enda som är snabbare och bättre än mig är nog Tiden. Den verkar ha en tendens att ständigt ligga steget före mig! ;) "jag hinner jag hinner...." men så hinner den alltid före. Snabb som satan är den alltid och vill ALLTID vinna över mig. Som att den MUCKAR med mig och vill tävla mot mig... ALLTID! Konstant maratonlopp som slutar med att jag spurtar som satan mot slutet fast ändå snubblar jag ofta vid mållinjen. Ibland undrar jag om den med flit sätter krokben på mig för att den vill vinna. Om jag någon gång kommer på den med såna fasoner, ska jag stämma den för orent spel! Den är nitisk och kritisk och ibland bara allmänt jävlig tycker jag. Och den verkar ha nästan allt med sig i sitt grepp också, typ bussar, tåg...! ja allt sånt... Tiden är rätt cool egentligen, den är lite som en liten PUPPETMASTER som typ styr ALLT! Den behöver inte ens säga något och ändå kan den få en hel grupp att samlas eller resa sig. På jobbet har den rätt många i sitt grepp. Den viskar halv tio och så reser sig alla som att dom vore i trans och samlas kring kaffeautomaten. Helt sjukt egentligen, som en liten Hitler! Jag vet inte om jag gillar att någon har sån makt över mig. Å på morgonen, då är vi nästan fiender, den där Tiden och jag. Den har ju slutit nåt slags jävla avtal med nån som heter Alarm också, så tiden ger order åt Alarm när den ska börja vråla utav bara fan. Tiden får som den vill utan att lyfta ett finger! Och den straffar folk som inte lyder! Fast jag tycker den är lite nonchalant när jag ber den stanna en liten stund. Nästan oförskämt tycker jag att det är! Men lite resonlig verkar den ju ändå vara, med tanke på att det är okej för vissa länder att ligga flera timmar efter och en del får ligga före.. undrar hur den har bestämt det?? Måste ha pratat med Ekvatorn eller nån. Fan, den är så cool, jag bara måste tycka det, fastän jag HATAR den mer än nåt annat ibland (läs oftast). Det är inte många som har pakt med Solen!!! Det vill jag också ha!
Jag vet vad jag vill bli när jag blir stor, jag vill bli som Tiden, den är min Idol, snabb satan och bestämma över allt och alla!! :D
mohahahaha
Upplev hösten!!
Ta dig tid att gå ut i solen och gå en sväng! Gå långsamt genom lövhögarna efter gatan, sparka lite och lyssna till ljudet som blir när löven dansar kring dina fötter. Fyll lungorna med frisk höstluft, öppna upp alla sinnen och se dig omkring, så lovar jag att du inte kan låta bli att le! :)
Singel
Tänker lite. Jag har aldrig sett mig som en singel på det sättet som jag har sett andra singlar. Jag har alltid (nja alltid är väl att ta i) sett mig som flickvännen. Den som har haft ett förhållande, för så har det varit ändå stor del av mitt "vuxna" liv. Innan jag träffade mitt ex så var det gymnasiet och sånt och då kände jag mig bara som jag och inte som någon med stämpeln singel. Sen hade jag förhållande i nästan fyra år och såg de runt mig som var singlar och levde ett helt annat liv än vad jag gjorde. Nu är jag själv där, och jag känner att folk ser på mig på ett annat sätt än förut och jag tycker det är jobbigt. Det är som att jag var "mer värd" när jag hade förhållande, i andras ögon. För att jag var någons flickvän, någon som någon annan ville ha och leva med. Det har egentligen inte slagit mig förrän nu att jag är singel, för jag har inte själv sett mig eller kännt mig som det. Jag har fyra arbetskollegor som är i min ålder som har "hittat varandra", och jag känner att dom ser mig på ett annat sätt än vad jag ser mig själv. Alla dom har föhållande och jag tror på nåt sätt att dom känner att dom har just det gemensamt. Och jag är ju singel, alltså inte på samma plan som dom. Tyvärr förstår jag dom också, jag har själv sett lite singlar som det förut, just att dom har levt ett annat liv och varit på ett annat sätt. När folk i förhållande pratar om sina förhållande så känns det helt plötsligt inte som det jag har att säga, mina råd eller mina tankar, har någon betydelse, som att jag inte vet vad jag pratar om, jag har ju inget förhållande och då tror folk att man inte har något att säga/vet något angående förhållanden, så jag har slutat prata. Problemet är att andra ser mig som singel, men jag har inte kommit dit än. Ibland känner jag som att jag också vill skrika "hallå, jag har också varit sambo och allt sånt, jag är inte så olika er andra" Det gäller många jag träffar, som att dom ser ner på en för att man är singel. Själv har jag knappt fattat det än att jag är det. Jag lever väl kvar i tanken på att jag är i ett förhållande. Många gånger tänker jag inte ens på att jag får göra vad jag vill. Jag är trött på folk som ser mig som SINGEL snarare än som MIG. Jag vet mycket väl hur det är att vara i ett förhållande, jag vill inte bli betraktad som sämre, ratad, bortvald looser för att jag för tillfället inte har ett förhållande. Jag har börjat se mig själv med andras ögon, och det är jobbigt. Sluta se mig som en tragisk singel! Jag har bara gått ur ett förhållande och lever med mig själv just nu. Nej, det är inget jag valt, men nu är det så, och jag önskar att folk kunde se mig som MIG och inte som singel. Är det nån som vill sätta stämpel i pannan på mig får dom gärna sätta "Helena" för det är hon jag är, inte "singel Helena". Jag är inte sämre än nån annan och min civilstatus har inget med min personlighet att göra!
Isglass
Som en isglass
smälter jag i kontakt med värme
söt, uppfriskande
ljuvlig
blir utvald
får dela med mig av smaken
låter mig smältas
lycka
Smakade inte tillräckligt
lagd åt sidan
lurad
ratad
Tappade formen
smällt till oigenkännighet
inte längre glass
bara ljummen saft
Inlagd i frysen igen
formen är inte den samma
bara ljummen saft
som frusit till is
Värm mig gärna
Men låt mig inte smälta
För att sedan lämna mig
gå till spillo
Som en isglass
rädd att förlora formen
smälta
förvinna
Förhållanden
Det finns en fråga man måste ställa sig.
Lyfter man varandra som personer eller tynger man varandra??
Man kan inte bara förlita sig på kärlek som enda faktor...
