Ljuva Helenas blogg

Eld i kontrollerad form värmer skönt. Ger trygghet, ljus och liv. Likt en mysig brasa man omedvetet lockas till. Man tar av sig skyddsutrustningen, kurar ihop sig vid värmen och njuter. Naken. Blottad. Sårbar. Man vänjer sig sakta. Det börjar bli behagligt. Varmt. Skönt. Hemma. När man är som minst förberedd sprakar det plötsligt till och fattar eld på det som inte alls ska brinna. Där står jag. Ensam. Chockad. Lamslagen. Elden är tamefan överallt och sprider sig okontrollerat. Stora röda flammor högt och lågt. Bränner upp mitt hem. Värmen är inte längre behaglig utan har blivit en fara. En brand som jag tycks vara oförmögen att släcka. Som bara bränner mig om och om igen. Bränner små hål i hjärtat. Sätter rök i lungorna och ristar in spår i hjärnan. Jag önskar att jag aldrig tänt tändstickan. Jag skulle ha blåst ut den när det började ta eld. Smärtan och rädslan när man hamnar mitt i en brand som härjar fritt. Mitt hem i lågor. Bränner hål på hela kroppen. Lägger ett täcke av rök över hela mig, som en snara runt min hals, tynger ned mina ben. Jag kan inte se. Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Jag avlägsnar mig så att det inte ska bränna mer. Hur långt bort ska jag behöva gå. Det är kallt. Det gör ont. Elden har slutat brinna för mig. Jag är lämnad kvar med resterna. Glödande kol överallt. Flagor av aska som spritt sig med vinden. Långt ifrån elden bränns de fortfarande. Jag kliver ständigt på glödande bitar. Det bildas ärr i hjärtat. Jag har varit med om det förut. Jag borde vara härdad. Mitt hem har blivit till aska. Jag står ute i kylan. Naken. Ärrad. Kommer det någonsin att sluta bränna. Kommer jag alltid att frysa. Kommer jag någonsin att våga tända en ny tändsticka. Tar på mig skyddsutrustningen igen. Det är farligt att leka med elden.