Som på ett tivoli
Frågan man ställer sig är om man ska betala för ett åkband för att kunna prova på så många karuseller som finns. Vad vill man, vad är man ute efter? Jag är nog mer en sån som hellre betalar för de gånger jag åker, och satsar hellre på de karuseller jag verkligen vill åka och inte på kvantitet.
Första karusellen jag tog var barnkarusellen som behagligt och tryggt åkte runt ett tag. Jag var aldrig orolig eller rädd. Men jag blev tyvärr fort uttråkad och kände att jag ville ha mer. Ibland tänker jag tillbaka på den karusellen och tänker att det det var en jävligt bra karusell, pålitlig och lugn.
Jag går förbi fritt fall och tänker att jag inte vågar åka... tänk om jag krashlandar?!
Sen provade jag virvelvinden, den första riktiga karusellen jag provade på, och vilken jäkla åktur!! Benen bara gick och satte sig och sen drog karsellen igång. I början var det ett härligt sug i magen och jag kunde inte annat än le. Sen går det fortare och jag håller i mig för kung och fosterland och håller tummarna att jag ska landa helskinnad. Jag skriker skrattar och gråter och älskar känslan av energin som flödar genom kroppen, spänning och skräckblandad förtjusning fast det mest egentligen är rätt obehaglig upplevelse. Först snurrar den tusen varv åt höger och sen lugnar ner sig och nästan stannar, då är det behagligt för en stund, sen drar den igång och snurrar tusen varv åt vänster. Det snurrar och gör ont i magen och gör mig illamående. Jag var livrädd hela tiden att trilla ur av den starka G-kraften. Man öppnar ögonen och ser ut över det härliga landskapet men man hinner bara se en liten suddig glimt innan karusellen snurrar vidare. Jag kan inte längre fokusera. Man hamnar nästan som i trans utan fast mark. Helt plötsligt stannar den och kastar ur mig för att fler ska få åka. När man väl kliver av så snurrar det långt efteråt och man är illamående och undrar varför man hoppade in i en sån jobbig karusell, den gav lycka, glädje så man blev varm i kroppen men också ont i magen och illamående. Jag känner fortfarande av hur benen nästan vek sig när jag klev av och hur jag inget hellre ville än att kräkas. Tre gånger har jag åkt den och varje gång så har den stannat och bett mig kliva ur aldeles för tidigt. Jag kliver ur med suddig blick och fattar ingenting. Jag trodde väl att den nån gång skulle bjuda på det där extra ärevarvet som gör allt värt åkturen! Jag står på plattformen och tvingas se på när den tar in nya passagerare. Trots att minnet av dessa snabba inbromsningar sitter inpräntat som ärr i magen och hjärtat, så dras jag till den varje gång jag går förbi.
Slutar alla karuseller med att dom stannar och man måste kliva av? Eller finns det de som åker för alltid? Jag skulle vilja hitta en berg&dal-bana på ett tivoli som är stängt, som inte behöver stanna för att släppa på nya passagerare. Som är nöjd med att ha mig som sin enda passagerare.
Spökslottet är inte intressant, och inte heller lustiga huset. Man är ju lite sugen på att ta en lott i någons stånd för att kanske det kan leda till vinst. Men vid såna vet man att oddsen för vinst inte är så stor, så det är bortkastade pengar, även om lite godis kan vara gott. Men det är klart, man KAN ju faktiskt vinna största nallebjörnen som håller mig trygg och säker varje natt.
Jag går förbi pariserhjulet och kikar upp mot himlen. Den karusellen vill jag åka någon dag. En som tar mig lugnt och tryggt upp mot himlen.
