Ljuva Helenas blogg

Det var länge sen jag var såhär nere och hade sån här ångest över något jag gjort. Eller i detta fall inte gjort. Jag är arg på mig själv att jag inte hade vett att kämpa lite mer. Att jag gav upp, för det var ju det jag gjorde. Efter tre km var jag så trött i kroppen och det gjorde att jag blev besviken redan då att jag kände som jag gjorde. Jag har inget att säga till mitt försvar än att jag hade kass vilja, jag ville inte tillräckligt mycket just då för att skita i hur trött jag var. Jag hade kunnat göra så mycket bättre. En annan dag, denna dag var INTE en bra löpardag, vissa dagar är bara hemska från att man tar första löparklivet. Så synd att det skulle vara just denna dag bara... Jag vill så himla gärna göra om och denna gång skulle jag inte gå inte ens en meter. Det skulle jag palla, det vet jag ju. Varför gjorde jag det inte just då då? Ja det kan man ju fråga sig. Jag gav upp helt enkelt. Jag var inte tillräckligt stark. Hjärnan var inte på topp och viljestyrken saknades....Varför, varför kämpade jag inte mer? Jag vill inte känna såhär. Jag vill bara gråta. Senast jag hade typ en sån här känla var när jag blev singel. Samma känsla av misslyckande är i magen. Det är det första jag tänker på när jag vaknar. Jag vill bara få en ny chans, göra om göra rätt! Det här är hemskt! Alla andra kämpade, men inte jag... Känslan i magen av personligt misslyckande...

 

Det värsta med det här är att det jag ibland kan göra när jag är besviken på mig själv och känner mig misslyckad, är att ta mig iväg och träna, så brukar jag må bättre, känna att det är något jag gör rätt. Men nu är det ju det som är problemet, och då vet jag inte vad jag ska göra för att det ska sluta kännas så tungt... Varför sprang jag inte hela bara, så hade jag sluppit detta!!! Hade inte spelat någon roll om jag hade fått samma tid, om jag hade sprungit hela sträckan. Då hade jag känt mig nöjd iallafall, men nu gick jag sträckor, totalt misslyckande. Jag saknade Runkeeper sååå mycket, för då hade jag ju vetat hur dåligt jag låg till och det jag hade kunnat rädda, nu hade jag ingen aning förrän i mål. Det hade taggat mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska kännas bättre förutom att ta en tripp tillbaka upp och springa igen.