Ljuva Helenas blogg

Ibland känner jag mig bara så utanför hela världen. Som att hela världen pågår utan mig och jag är inte delaktig. Som att man inte är tillräckligt. Som att man inte är välkommen in i världens hörn. Eller kanske är det just i hörnet jag faktikst står. Hur kommer det sig att jag tycker att jag ibland ens har tid att andas för att det är grejer hela tiden och ändå känner mig utanför? Tur att jag har träningen för jag får en känsla av att om jag inte hade träningen så har jag ingenting. Samtidigt som jag ibland känner att jag vill skita i allt vad träning heter och bara göra just ingenting. Ibland känner jag att världen lite är uppbyggd för att man ska vara två. Och jag är ju bara en. Oftast så känns det mer än tillräckligt att vara vara en, men ibland är det som att det vore lättare att vara två eftersom det är så samhällets sociala atmosfär är uppbyggd. Det skulle vara skönt att känna att det räcker att man bara duger åt en istället för känslan att duga åt alla. Känner mig inte rolig nog, känner mig inte snäll nog. Lite som tredje hjulet i ett sällskap eller femte hjulet i världen. Egentligen inte nödvändig och tillför inte någon något speciellt.