Filosofiska jag
I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.
Har jag tagit den från fb och hoppas ingen stämmer mig för plag. Så himla fin! Jag har många gånger pratat med mina vänner om tro och liv efter döden mm. Alla är typ naturare och tror inte på något annat än det som de upplever som vetenskap. Det som sägs vara bevisat.
Filosofiska jag:
Med den här historien menar jag inte att jag tror på Gud, men jag tror att det skulle vara väldigt konstigt om vi på nåt sätt skulle vara störst och inget finns som är större och mäktigare än oss. Jag tror att allt är möjligt och det är bara dumt att sätta en gräns för vad som kan vara sant och inte. Jag har funderat en del på vilket som är "verklighet", det vi lever nu eller det som vi ser skymtar förbi i våra drömmar. Kanske är det det här som egentligen är drömmen och drömmen är vår egentligen verkligheten. Det kan man ju inte veta. Likom barnfilmen Horton och Whoville, det lever en hel värld i en liten maskrosboll, de har ingen aning om en större värld, för att de inte kan se den. Det vore knasigt om det inte fanns något utanför rymden tex. Kan vi hitta massor av partiklar som är mindre än oss, så borde det finnas lika många dimensioner som är större. Och olika dimensioner tror jag också på. Vem har sagt att tiden är linjär? Vi har skapat den så för att ha en trygghet och för att få ett samhälle att fungera, men det kan ju lika gärna finnas olika paralella världar. Matrix, ja varför inte, vi kan ju lika gärna vara programmerade att fungera i en värld som denna för att våra små hjärnor skulle inte klara av att leva på ett mer komplext sätt just nu. Förr trodde man att jorden var platt och att atomen var minst. Sen upptäckte man att jorden var rund, en helt annan världbild, och att man kunde klyva atomen. Vem törs säga att vetenskapen är 100% sanning? Det vi inte vet, vet vi inte, det vi tror att vi vet kan vara fel. Jag tycker man får tro vad man vill så länge man inte skadar andra. Jag skulle kunna skriva HUR mycket som helst som mina filosofiska tankar, för jag är nog rätt öppensinnad (de som inte kan öppna sig för annat än vetenskap skulle nog kalla det "knäpp, naiv eller lättlurad") men jag sätter punkt för idag.
Den här lilla historien bebisarna är ändå så himla bra! Tänk på det, vi kan aldig veta.
Kommentarer
Trackback
