Ljuva Helenas blogg

Jag är brutalt trött. Jag är hungrig hela tiden. Jag är inte så jättepepp på att träna. Jag var och spinnade i måndags och pulsen ville liksom inte alls vara med i matchen. En puls på 80% kändes som 88% Jag ville/orkade inte ens kriga. Om kroppen reagerar såhär på en utekväll så är det inte värt det. Sen efteråt så fick jag jätteont i magen... konstaterar att vissa dagar i månaden ska jag nog hålla mig lite lugn, iallafall nu i början, för kroppen har nog nog med det som är.

 

Jag brukar ha bra karaktär och inte ha svårt att säga nej till sötsaker och annat, men idag var det jag som gick på Hemköp och köpte bröd och ost till förmiddagsfikat för att jag var hungrig. Det slog mig då att jag är rädd för att träffa på någon jag känner för att jag köper bröd och mjukost. Som att det är dålig karaktär. Det är för att jag normalt inte äter det och just bröd är något jag tror man sväller upp ganska mycket av. Men jag orkar inte bry mig. Är för trött för att bry mig. Och i ärlighetens namn, ska man behöva skämmas över det? Är man en dålig människa för att man unnar sig/äter bröd ibland??? Det är inte så att jag nånsin tänker konstigt om någon annnan äter bröd eller annat utan det är bara mig själv jag tänker så om. Och då undrar jag ibland vart världen är på väg. Förr hade folk dåligt samvete om de köpte ett kilo godis, idag har folk dåligt samvete om de äter en bit bröd...

 

Igår gick jag hem strax efter tre för att jag hade haft så ont i magen sen lunch och orkade inte med mig själv. Kunde inte tänka och tröttheten var maximal. Gick hem och sov ett par timmar. Ibland märks det mer än annars att de varit inne och rotat runt i magen. Jag hade pratat med pappa tidigare på dagen och så hade mamma sagt "oj nu måste hon ha ont, om hon går tidigare från jobbet till och med, det händer ju aldrig". Känns lite som att mitt har varit ur form ett tag. Just nu känner jag sorg över att så mycket har förstörts sen operationen. Jag hade precis gjort klart en Svensk Klassiker och så var det som att gå in i väggen. Det tar liksom så lång tid att återhämta sig helt. Jag vill kunna göra det som jag brukar, men det vill inte kroppen. Jag VET att det tar lång tid, och jag krigar på så gott jag kan, men ibland blir jag faktiskt lite ledsen över att jag bara liksom backar bort från allt som jag har byggt upp. Kondisen är ju absolut värst, jag ORKAR ju INGENTING längre känns det som. ALLT är jobbigt. Jag bara VILL så mycket men snart vill jag liksom inte heller längre. Hoppas att det vänder snart. Jag har bara ett visst mått av positiv energi kvar. Jag måste hitta ett sätt att få det påfyllt. Jag vill inte vara trött längre.