Operation
I torsdags morse rullades jag in på operation. Man fick ha snygg op-skjorta och grymt snygga nättrosor. (finns på bild nedan) Jag var inte alls nervös innan utan var väldigt lugn. Sen jag fick veta att jag skulle gasas till sömn så var jag inte alls rädd längre. Jag fick prata med läkaren som skulle operera och fick veta med säkerhet att det skulle snitta och inte bara köra titthål. Fick träffa narkosläkaren som skulle söva mig och även narkossköterskan. Narkosläkaren var det int alls nå fel på ;-) Runt 30, astrevlig och såg nog rätt bra ut, så jag var nöjd :P Fick andas in gas så jag skulle somna, luktade rätt äckligt, som en rejäl fylla och sen var man borta!
När de sen väckte en så var det som att bli väckt mitt i natten, man var ju astrött just då :P Jag hade fått en spruta på varje sida i bukväggen (under narkosen) som skulle lindra smärtan och så sa de bara att allt gått bra och sen blev jag i princip uppkörd till avdelningen. Operationen hade gått bra. De fick bort hela cystan och antagligen har äggstocken fortfarande funktion (den ska bara dra ihop sig igen först). Jag hade även en cysta på andra äggstocken på 2cm men den vågade de inte röra utan hoppas på att den kanske går bort av sig självt. Tyvärr så upptäckte de att jag antagligen har ett annat symtom i magen (endometrios) som jag kanske skriver om sen, som gör att jag lättare får cystor och som ställer till med lite problem (problem som jag levt med och alltid har trott varit normalt). Det står i min journal att jag har det men de vill vänta tills man får provresultatet från cystan tills de säger att de är så. Det känns ju lite tungt förståss, men vad ska man göra. Jag kan bara forsätta vara positiv och göra det bästa av situationen, det tjänar ingenting till att tycka att livet är orättvist :)
På natten till fredagen började HELVETET. Vid 4 på morgonen började jag få väldigt ont och tillslut tackade jag ja till morfinspruta. DET var skönt, fasen jag har aldrig varit så avslappnad. Det där är en känsla som jag skule behöva ha lite i min normala tillvaro också, jag är sällan så avslappnad :P Vid 7 fick jag min bormala dos tabletter och vid typ halv nio satt jag och storgrät för att det gjorde så ont, då kom det in massor ett par sköterskor som undrade hur det var fatt och sa att jag ju måste säga till om det gjorde ont (men jag tänkte att jag ju nyss fått tabletter) Fick ändå en till morfontablett och så blev jag ite lugnare igen (kunde vila en timme då de lät mig vara ifred. Sen vid 11 skulle de ha upp mig att gå lite och då gjorde det fruktansvärt ont igen och de fick avbryta för att de inte tyckte att jag skulle ha så ont. Men man vill ju så jag försökte. De tvingade sen mig att sätta mig ner och då började jag toksvettas och må as illa. En stund senare började jag kräkas. OMG det var fan det värsta ever, det kändes som att jag skulle spricka. Som att snittet sprack upp helt. Det gjorde SÅ ONT! Höll på att kräkas några timmar. Fick tabletter mot smärtan men kräktes upp det. Till slut fick jag smärtlindring i supp och intravenöst. Så mycket bättre. Några timmar där var jag inte så värst kaxig ;-) Jag fick besök på eftermiddagen och slutade kräkas. På kvällen mådde jag helt okej och kunde äta kvällsmat som jag fick behålla. Jag började ockå tänka smart och be om smärtlindring och sen försöka sova nån timme för att ligga ner och vara borta då det snurrade som mest. Smarthet verkar vara vinnande! :)
Man fick mat och dryck levererad och mätt för att de skulle se hur mycket man fick i sig. Man kände sig som ett barn. På lördagsmorgonen plockade de katetern och vallade upp mig sen för att gå lite. INTE skönt att vara uppe men man visste ju att man var tvungen. Sen kom problemet med att kissa. Vid ett kom de och hotade mig med att om jag inte kunde kissa så skulle de tömma mig om en halvtimme, det vil lman ju INTE och man känner sig så omyndigförklarad och som två år när någon bestämmer så mycket över en. Dessutom sjuk prestationsångest. Jag klarade mig genom att undvika barnmorskan som hotade mig och höll mig till sjuksköterskorna som ville hjälpa mig istället :P
När man väl klarade av det så kommer problem nummer två och de vet de som legat under narkos. Tarmarna sover också under narkos och det tar ett bra tag innan de kommer ihång och dessa dagar har nästan varit värst. Det är en känsla av att man är uppstoppad, fastän man liksom inte är det eftersom knappt något finns i tarmarna, det är bara att de ska startas igen. Så det var mitt problem från lördag till tisdag innan man känner att man är nogot sådär normal. Grejen är det att magen sväller upp och man känner sig gravid, och ALLT trycker mot där det gör som mest ont, och man får såna tarmvred och så ont i magen. Helt hemska dagar på så vis.
Fick åka hem i söndags och nu är jag hemma och "klarar mig sälv" (allt är relativt ;)). Mornar är bäst, då gör det minst ont. Nös i morse, det är också helt hemskt, för det blir också en sån "jag spricker upp"-käsla. Man får försöka trycka mot skygnen och skrika ut lite smärta efteråt. Skratta är svårt också. Och hostreflexer försöker man kväva. 10 staples på magen blev det. Jag trodde typ 5cm på ena sidan så jag fick en liten chock när jag vaknade. Men så kan det vara ibland. Det säga att det försvinner ganska bra, så jag är inte orolig :) Jag är ju inte direkt ensam om ett sånt här ärr på magen MEN man hade ju såklart hellre fått nåt ut som de flesta får med såna här ärr och operationer, typ ett barn som gör det värt det. Nu öppnas man och de tar bort saker, det känns ju lite mer meningslöst på nå vis.
Jag har fått SÅ mycket kärlek den senaste veckan, så många som har brytt sig om "lilla mig" att jag har tänkt så många gånger vad jag har gjort för att förtjäna så mycket kärlek??! Det är överväldigande. Jag känner mig så lyckligt lottad som har det så bra, jag känner sån tacksamhet. Familj och vänner som finns där, nya, gamla, jobbarkomisar. Ord kommer inte att räcka till men ett stort TACK TILL ALLA som funnits och finns runt mig just nu <3<3<3 Igår kväll hade jag besök av Maria, Madde och Linnea som kom med mat, fika och vi hade en jättemysig kväll med massor av prat :) Och när de gick så var allt undanplockat och fixat. De som har hälsat på mig på sjukhuset, de som har hjälpt mig med att handla, de som har kommit med mat, kört hem mig från sjukhuset. De som finns där och frågar hur jag mår. Sms, mail, telefonsamtal, fb. Alla är helt underbara!!! Värme <3
Nu tar jag bara dagarna som de är, försöker få igång kroppen så snabbt det går igen, men skyndar långsamt. Snart skuttar jag runt som vanligt igen! :D Puss på er!
Kommentarer
Trackback
