Jag har verkligen underbara vänner. Jag skattar mig lycklig varje dag för allt bra jag har. Jag har så mycket. Lever på många sätt det liv jag vill och väljer. Ändå kan det bli lite jobbigt ibland. Tankarna slår till. Saker som är i livet som är nästan lite överväldigande. Idag var det så. Jag var på taklagsfest. Ett par kompisar som ska bygga hus och nu står stommen på plats. Det är verkligen så kul att se att det helt plötsligt står ett hus där det tidigare varit en dunge och liksom ingenting :D Massor av vänner, fyra hundar, en DRÖS ungar, större, mindre, ofödda. Vi är alla i ungefär samma ålder. Trots att jag var omgiven av fina vänner så kände jag mig på ett sätt så utanför. Alla har sin gemenskap i sin parsamhet eller familj. Alla bygger upp en framtid tillsammans med någon annan. Känns som att jag helt plötsligt inte har något att prata om. De lever en dröm som jag också har. Tanken att prata framtid med någon annan. Ha planer och projekt och samhörighet som en romantiskt komedi. Känns lite som att jag är en nödflotte på ett fartyg. Med varandra kan de prata barn, barnvagnar, husletande, husbyggen, nya jobb, giftemål, planer mm. Med mig så måste de liksom komma på nåt annat. "Eeeeh, så hur går träningen då?" Jag är min egna lilla ö. Det här är inget jag tänker på varje dag direkt, men ibland blir det som ett plakat framför ögonen. Alla har superbra jobb, de har sina familjer, stora som små, planer om framtiden tillsammans. Huset som står på plats hos mina vänner blev så tydlig symbol för vad jag tydligen saknar. Att få bygga livet med någon annan. Det är så fint. Får inte jag ta del av det? Börjar bli lite ensamt på ön.
I övrigt så är kroppen fylld med träningsvärk från gårdagens crossfitpass. Ben, rumpa, rygg, axlar. Så ja, det går bra med träningen ;-)
