Ljuva Helenas blogg

Helikoptrarna flyger över hustaket. Känslan av att inte kunna hjälpa mer känns rätt jobbig. Typ som att vilja ge blod fast inte få. Jag har varit väldigt ofokuserad hela dagen. Man ska självklart göra allt man kan och det lilla är mycket värt, men jag tror också att att det är av lika stor vilkt att veta vad som behövs innan man hetsar till "undsättning" utan att ha tänkt till. Jag tror många känner samma frustration som jag gör, men jag anser att insatsen man gör också måste vara organiserad och smart. Annars är man lätt i vägen och egentligen är mer till mer till besvär än till hjälp. Jag vet fler som sitter stand by och väntar på att bli inkallade.

 

Hur som helst så är jag så kluven på vad man ska hjälpa med. Just nu tycker jag att det finns så mycket bra hjälp att jag avvaktar och låter folk kunna arbeta ifred och så hoppas man på att man kan hjälpa till mer om någon dag när det värsta (ja jag hoppas för guds skull att de nu har fått den under någolunda kontroll) har lagt sig. Hjälp kommer ju att behövas en tid framöver och inte bara nu. En stor enloge till vänner som ryckt in och hjälpt till! <3 Organiserat och smart.

 

Ibland kan man inte göra mer än att erbjuda det man kan, bidra med att dra i de kontakter man har, dela den info som finns och sen i övrigt avvakta vad som mer behövs. Mitt bidrag är klokhet och uppmärksamhet just nu och förmedlar det jag kan. Jag hjälper ju visserligen samhället och de drabbade, kanske främst anhöriga eftersom jag jobbar med information av branden. Information är också en viktig del särskilt för de som tex inte har facebook utan vänder sig till tidningen på webben eller i postlådan för att få info om läget. Och ja gamla människor hämtar fortfarande sin info där, den som är lite mer lokal än tv:ns rapportering. Jag får försöka att se det som att jag gör så gott jag kan just nu iallafall.

 

Sen måste jag också säga att fasen alla som hjälper till, utan att synas och utan att höras. Som hjälper till utan egenvinning, utan rampljus, de är de riktiga hjältarna enligt min mening!

Nu blir jag lite mörk en vända...

 

Vet inte vad det är för fel på mig nu. Skulle vilja sätta mig och störtgråta så känslan släpper, men kan inte göra det heller. Kan inte trolla fram tårar. Är pms:en tillbaka med de nya p-pillerna? Känner igen känslan men jag hoppas att det inte är det. Känslan som smittar så mycket annat. Känslan av att vilja ur sin egen kropp. Känslan av att alla beslut blir så överhängande att de äter upp mig inifrån.

 

Jag känner att jag har blivit mer och mer tillbakadragen när det gäller mycket. Senaste året har det kommit smygandes. Jag vill egentligen bara vara i min egna bubbla ibland. Sitta i ett hörn i min lägenhet och stirra ut i tomma intet. Känns som att jag liksom blir mer och mer socialt osäker. Rädd och känner ångest. Samtidigt som att jag också blir raslös, stressad och känner mig ensam ofta när jag inte gör nåt.

 

Stressen över att vara rolig, smart, social, duktig. Känslan av att i vissa samtal helt tappa bort mig och inte förstå vad andra säger. Inte kunna fokusera eller hänga med i diskussioner. För mycket brus runt om.

 

Stressen över att inte vara tillräckligt.

 

Trots alla dessa känslor är jag mestadels GLAD, lättsam, lycklig och helt fri från de ovanstående funderingarna och livet är bara härligt. Men när de kommer och intar mitt huvud, så kan jag inte alltid ta emot dem på rätt sätt och bara tacka för tanken. Ibland pockar de på och vill ha mer uppmärksamhet än så.

 

Kanske är det bara sömnbrist.