Ljuva Helenas blogg

Man vet sedan innan att svaller och att tycka till om människor i en grupp gör att en grupp svetsas samman. Det är det sociala spelet och folk känner samhörighet genom att göra så. Och jag tycker ju att det är intressant med samhällsspel och hur folk funkar :P Jag vet bara inte om jag själv vill vara med alla gånger. Jag kan ofta känna att det går till överdrift och jag mår dåligt av det. Det handlar inte om att jag vill försöka vara bättre och ädlare än alla andra, det bara känns för mycket i kroppen. Jag tycker att det känns taskigt och fel. Jag kan tex tycka att det är jättestor skillnad på att snacka om hur någon ÄR och hur någon GÖR. Personpåhopp är bara taskigt.

 

Jag vet mycket väl att det säkert pratas en hel del om mig också. Det fattar jag, jag är inte dum och det är helt okej (som sagt mänskligt). Man kan ju bara hoppas på att det handlar om vad jag GÖR och inte ÄR eller ser ut, sånt som jag anser vara taskigt :) Jag kan tänka mig att det som sägs är att jag inte har mycket till liv förutom träning haha. Folk som inte känner mig kan nog tro det. Folk som inte känner mig har nog en annan bild än de som gör det. Att jag är rätt tråkig. Att jag inte säger så mycket och mest är tyst. Om om jag ska prata så ska jag bara prata träning. Inte har särskit mycket annat kul att säga. I större sällskap känner jag mig inte alltid bekväm, då blir jag tyst. Och så är jag så rädd att folk ska döma mig för det jag säger att jag ofta väljer att hålla tyst även för det.

 

Det sociala spelet kan ibland vara väldigt hårt och inte alltid så lätt. Att känna att man passar in. Att känna att man har något att ge. Precis som de flesta andra vill. Lite bekräftelse på att man är något. Att känna att man får, kan, vara med och att folk vill det. Jag vet att jag alltid får vara med, nåt annat har jag aldrig känt. Det är frågan om folk VILL att jag är med som känns.

 

Jag har nämnt det förut. Jag har tappat mig själv lite. Jag har blivit osäker, rädd för att göra fel. Att ingen tycker om mig och sånt där. Lite sorg att bli utpetad och inte riktigt förstå varför. Försöken att vara tillräckligt (och känna misslyckande) gör att jag egentligen mer ännu mindre social. När saker händer i livet som åter igen slänger mig tillbaka till det bekanta "inte vara i vägen-bara göra rätt-gå under jorden"-känslan. Det kan nog ge tron att jag är kall och ointresserad. Jag måste plocka upp bitarna och försöka få till mig själv igen. Vissa dagar känner jag mig inte alls trasig. De flesta dagar inte alls. Men det är något som liksom saknas. Kanske är det kärlek som saknas i mitt liv. Känslan av att vara älskad som skulle göra att jag kan känna mer lugn igen. Vem vet. Jag skulle gissa på att det kan vara så, iallafall lite. För med en partner så har man en naturlig plats i just den flocken som kallas tvåsamhet eller familj. Det har inte jag. Sårbarheten blir nog större när man inte har det att falla tillbaka på, då blir alla andra relationer med andra människor mycket vikigare att de är bra. För alla behöver vi en känsla av tillhörighet och att vi betyder något för någon annan.

 

Nu ska jag sova, imorn är det fredag. woop woop! :)