Ljuva Helenas blogg

Jag brukar inte skriva såna här inlägg i min blogg eftersom jag sällan känner såhär, men nu tänker jag skriva iallafall. Just nu känns allt hopplöst. Jag känner mig ledsen, men ändå inte. Jag känner mig nere, men är inte särskilt nere. Jag känner mig trött, men egentligen inte så trött. Jag känner mig glad, men samtidigt har jag svårt att få känslan genom hela kroppen. Jag känner mig ensam. Egentligen känner jag nog mig inte särskilt ensam heller, eller jo kanske, eller jag vet inte. Jag känner mig utanför världen. Känns som jag inte vet vilka som är mina vänner, eller om jag har några vänner. Det känns inte som att jag är någon bra vän. Nu har jag känt såhär i ca fem veckor och det gnager i mig. Varför kan jag inte bara vara glad för? Jag har absolut ingenting att vara depp för. Men just nu känner jag mig så otillräcklig, främst till mina vänner, otillräcklig och obehövd. Jag gillar inte att tvivla på mig själv på det här sättet, det har jag haft en period tidigare i mitt liv som jag gjort så det är därför dessa känslor känns bekanta och asjobbiga. Jag slår ifrån mig det mesta av alla dumma tankar jag har, men en del känns lite iallafall. Och som sagt så är jag inte deppig egentligen men eftersom jag vill vara och är en glad människa så blir jag besviken på mig själv när jag inte är det fullt ut. Fan, jag trivs ju egentligen med att vara jag, men varför ska det vara så svårt nu för att känna att det skulle vara tillräckligt till andra? jag hatar den stressen i kroppen, då vill jag bara gömma mig så det inte drabbar någon jag tycker om. Frågan är ju bara om dom jag tycker om, tycker om mig tillbaka... nu vill jag bara somna om och inte alls vara vaken.

Céline Dion – All By Myself

Tragiskt, jag vet! Men det är väl en övergående känsla antar jag som allt annat, jag kommer nog känna mig gladare om et tag. Kanske behöver jag bara ett ligg... :P