13/11 Är min omgivning mer orolig än jag är?
Alltså nu måste jag bara få skriva av mig lite! Jag blir så jäkla trött på folk som verkar tycka att det är jobbigt att jag är singel. Eller är oroliga för mig för att jag inte "hittar någon". Att vara singel är ingen sjukdom! Jag är inte intresserad av att försöka få känslor för någon som jag inte har känslor för. Jag är inte intresserad av att dejta såna som jag inte är intresserad av. "Hur kan du veta att du inte är intresserad eller att det inte är din typ?" Kommer frågan då. Och det kanske är av välvilja, men det är en känsla av att jag borde ge folk en chans och jag borde försöka tycka om folk för att hitta någon. Jag GÖR DET! Jag ger folk en chans, jag är öppen för att träffa människor. Men jag vill känna från början att det NÅGOT som GER MIG NÅGOT. Nån form av gnista eller någon form av dragningskraft. JAG VILL INTE ha någon bara för att HA någon. Jag behöver inte ha en kille för att känna mig "hel" om det inte är någon som jag verkligen älskar. Fan vad jag hatar den här skiten rent av, när folk i princip säger "det är väl bara att ta någon, kan ju inte vara så kräsen, vad är det du letar efter?"
Jag kan tala om vad jag "letar efter:" Jag vill ha någon som jag dras till och känner att jag blir glad av. Jag vill hitta någon där jag känner att det klickar och att han får mig att må bra och jag får honom att må bra! Jag vill ha någon att smågnabbas lite kärleksfullt med. Jag vill ha någon jag är attraherad av och bara vill slita kläderna av honom. Jag vill ha någon som jag kan se i ögonen på honom att han är attraherad av mig, att han ser mig som person och vill bara kramas med mig. Jag vill ha någon som får mig att vara den spralliga kärleksfulla personen som jag är, för jag kan faktiskt vara helt grymt härlig och kärleksfull, bara det att jag inte har visat den sidan på ett tag :) Jag har massor av kärlek att ge, till den som det klickar med!
Här kommer svar på era frågor. JA jag saknar någon ibland. NEJ jag vill inte leva själv. JA jag vill ha ett förhållande. JA jag känner mig ensam ibland. JA, jag är livrädd för att träffa någon och bli kär igen. JA jag saknar närhet som fan ibland. JA inbland är det jävligt tungt och deppigt. JA jag saknar någon att prata med. (haha därför har jag blogg så jag har någon att prata med ;)) JA jag saknar kärlek och gemenskap MASSOR ibland.
Men också... JA jag klarar mig bra själv, jag känner mig inte alls ensam på det viset. Jag har underbara vänner, jag hittar på massor av skoj. Jag har inte en massa tid när jag sitter och funderar över mig tillvaro som singel. Jag LEVER istället! Om jag bara skulle tycka synd om mig själv för att jag levde själv så skulle det vara jävligt tungt, så sluta få mig att tycka att det är tungt. Jag lever ju det mest enkla livet! Och jag kommer kunna leva "det andra livet" resten av mitt liv sen, jag har inte bråttom. Motsats till att vara i ett förhållande är inte att vara känslomässigt störd eller kall på nå vis. Sen finns det såklart många fall som är så också.
Jag är öppen för att träffa någon som jag skulle tycka om, jag skulle gärna ha ett förhållande, klart som fan man vill ha kärlek, vem vill inte det! men inte till vilket pris som helst. Japp, isåfall har jag väl krav och är kräsen.
Nu är det så att jag ÄR singel och man lever ju efter hur sitt liv är, inte efter hur man kanske skulle vilja att det var. Plockar det bästa av livet helt enkelt! Jag lever ett härligt och bra liv i väntan på att min prins dyker upp, och när han gör det så kommer jag ha arnarna vidöppna och ha massor av kärlek att ge!
