Ljuva Helenas blogg

Okej, nu har jag slickat mina sår och tyckt lite synd om mig själv så det är dags att rycka upp sig igen. Jag vet att jag inte gjorde PISS-dåligt även om det faktiskt var väldigt DÅLIGT gjort av mig i lördags. Aja tänker ni, så dåligt var det inte, men jo lite dåligt var det faktiskt haha..tyvärr. Men jag vet också att ibland har man just såna löpardagar då inget fungerar. Då det är apjobbigt från start. Och är man hemma kanske man såna dagar springer 2km och sen ger upp för att man hade en dålig dag och sen går påt igen en annan dag och det går jättemycket bättre. Vi pratade om detta på fredagen innan, att man liksom hoppades på att morgondagen (lördagen) skulle vara en bra löpardag. Tyvärr drog jag nog lite nitlott och fick en dålig. Synd. Och synd, för jag kan ju inte göra om det en annan dag. Sen gick jag ut för hårt och ville för mycket som också gjorde att jag tog slut för fort. Shit happends... Ledsen för allas skull, men just då gjorde jag inte bättre. Jag hade en dålig dag. Jag är bara mänsklig.

 

Nu ska jag tala om för er som kanske inte förstår varför jag bara inte kan skaka av mig och tänka att "vad gör det" det spelar väl ingen roll. Jag är en sån människa som har otroligt svårt att tillåta mig själv att göra misstag. Jag FÅR typ aldrig göra det. Jag kan ha rätt höga krav på mig själv. Det är absolut inget jag sätter på andra, men jag själv får aldrig göra fel eller misslyckas. Hatar känslan av misslyckande. Sen så vet jag också att det är mänskligt att fela... ibland önskar jag bara att jag kunde KÄNNA det i kroppen också att det var okej. Att alltid vilja göra bra är en motor och en fördel men kan också bli ett fruktansvärt fall också. Jag jobbar på det.  Just nu skakar jag av mig skiten och går vidare. Inte tänka på det som ett misslyckande utan istället ett bra försök. Inte många som springer 12,5km varav hälften i terräng ändå... Jag skulle ha gjort det bättre, men nu blev det inte så. Bättre lycka nästa gång!