Ljuva Helenas blogg

Jag har kommit till en till insikt. Eller det är väl egentligen ingen insikt utan det vet jag ju om. Tävlingar är inget för mig. Enda sedan jag var liten har jag ogillat det. När jag var liten och typ var hos dagmamman och vi skulle ha nån cykeltävling så var jag tidtagare istället för att jag vägrade vara med. Och tvingades man i skolan att vara med i någon tävling så hade jag sån ångest och tyckte det var så jobbigt. Det är som betygssituationen i skolan, endast VG eller MVG var okej. G och ibland VG var skitdåligt. Min NORMALNIVÅ på vad man BORDE prestera låg på MVG för det var det man ju KUNDE få om man gjorde det man SKULLE. Jag tävlar på nåt sätt alltid konstant med mig själv när det gäller allt så en tävling på det blir ju typ dubbelt upp. Jag hatar också lekar på fester. Japp så tråkig är jag. Eller det beror ju på vad det är för lekar förståss. Såna här utstuderande "alla-tittar-på-mig-lekar" är inget för mig. Jag hatar när det blir folkus på mig, och folk tittar på mig, speciellt om man är ett lag. Och nu när vi skulle upp och springa så var det ju självklart jättekul men även jobbigt för jag var tvungen att prestera något som sedan skulle vara del i någon annans resultat. Alla andra blev toktaggade av att det var del i ett lag och det gav dem extra energi! För mig blir det tvärt om, jag får sån sjuk prestationsångest att det blir mitt fall. Vanliga människor kanske har svårare att tagga till att springa en sträcka en vanlig vardag utan press, men det har inte jag, pressen från mig själv räcker gott och väl. Pressen från nån annan gör att det kan tippa över. Jag går ut för hårt, vill för mycket och vill mer är jag orkar och i lördags kom ilskan mot mig själv redan mitt i loppet. Pressen på att jag inte sprang tillräckligt fort. Rädslan för att göra dåligt och drabba andra. Jag tycker om tävlingar när det är på skoj, men så fort det handlar om prestation, då gör jag hellre det individuellt, för mig sälv. Och det hjälper inte heller när folk säger "äsch, det är väl ingen fara" eller "det är ju bara på skoj" för det går inte in i mitt huvudd, så är det. Jag älskar att tävla mot mig själv, men inte mot andra eller för andras räkning. Att skämmas för mig skälv räcker, det gör tillräckligt ont. Jag vill inte skämmas inför andra också.

 

Meeen, ni ska veta att jag jobbar på det också, att ta mer lätt på vissa saker!:) oftast går det faktiskt bra och är inte så illa som jag skriver, men nu fick jag väl ett litet återfall som jag inte kunde kontrollera! ;-) Det här att det är mänskligt att fela, göra misstag, inte topp-prestera, misslyckas, har jag svårt att få in i mitt vokabulär att just JAG får, att det är OKEJ för MIG också. Fick frågan av en kollega här om dagen "men är det inte jobbigt att känna att du aldrig får misslyckas?" Klart som fan det är jobbigt! Det är en drivkraft, men för hög doss blir ju utbrändhet... Brukar köra KBT för mig själv rätt ofta och utsätta mig själv för sånt som jag tycker är jobbigt för att försöka bli av med prestationsångesten :)