Ljuva Helenas blogg

 

Sista biten till mål försökte jag att inte tänka på målgången, för då fick jag klump i halsen och problem att andas. Jag var inte trött i musklerna eller kroppen, men man är så slut energimässigt så man blir lätt känslosam. Det gjorde att så fort man tänkte på nåt som hade med målgången att göra så ville man bara gråta. Varje gång jag började tänka på det så fick jag tviga mig själv att lyssna på varje ord i musiken jag lyssnade på för att distrahera mig och kunna fortsätta andas normalt :P När jag väl kom i mål ville jag också gråta av lättnad och utmattning. Musklerna var som sagt fortfarande inte så jättetrötta, men sista biten vågade man ändå inte trycka på så mycket för att man va typ rädd att svimma av energiförlust i kroppen. Det är så konstig känsla, för jag va verkligen inte så himla trött trotts att man hållt på så länge, och jag tyckte inte att det var långt och jobbigt alls. Men ändå är det en så skönkänsla att komma i mål och allt bara sköljer över en. Jag lyckades ändå hålla mig hyffsat. Men när Elina kom i mål och gick mot mig och jag stäckte upp handen i skyn och sa "vi klarade det" Då kramade Elina om mig och började gråta, och då var det kört för mig också! Glädjetårar och tårar av energiförlust allt bara sköljer över en. Man får gråta en skvätt när man åkt skidor i över tio timmar utan att typ äta. Då är det okej att vara lite lycklig och låta tårarna komma av stolthet :)