Ljuva Helenas blogg

 

Känner mig lite ledsen på mig själv. När jag känner frustrationen i kroppen. Idag kände jag mig otillräcklig. Jag gick upp klockan åtta och tvättade 6 maskiner tvätt. Åkte iväg och körde en griswod med Maria och sen hem käka och städa lägenheten, bädda rent och sånt. Sen satt jag och tänkte att jag kan ju inte sitta hemma medans de andra får busa på cirkelfysen. En blandad känsla av att känna mig lat och en avundsjuka på att de skulle få ha roligt så skulle jag bara sitta hemma (och lata mig). Till det hör att jag vaknade med ganska så ont i ena axeln. Typ i frivändningsrörelsen, när jag ska lyfta upp armen så ilar det och strålar ut i armen. Tror att det är ifrån att jag tog lite för mycket på HITen. Känns lite som en tillfällig inflamation. Kände av det ganska mycket under Maria och min wod men bet ihop. Tänkte att en kvällspromme egentligen vore bättre. Jag pendlade och hade beslutsångest vad jag skulle göra i flera timmar. Köra fysen eller bara ta en promme. Var för rastlös för att stanna hemma. Allt i min kropp sa "TA PROMME" men ändå ville jag få busa med mina hjärtan. Kommer till Friskis och känner av axeln hela tiden när jag körde på vägen dit. När jag träffar på Emma så kände jag mig inte gladare utan ännu mer ifrågasättande till mig själv. Jag hade sett fram emot att träffa henne och så ser jag på hennes ansikte att hon inte tycker att jag ska vara där eftersom jag körde ett pass tidigare på dagen (och hon har ju ganska rätt). Kände mig inte välkommen hemma av mig själv och kände mig inte välkommen där heller, det gjorde mig ledsen. Dessutom kände jag att doften av tigerbalsam spred sig i lokalen och det var mitt fel...:P Att passet sedan börjar och det bara skär i hela axeln när jag ska göra purpees och vissa andra övningar gjorde att jag lämnade passet efter första varvet. Första gången jag lämnar ett pass frivilligt. Det gjorde för ont och jag ville inte skada mer. Brutal träningsvärk eller trötta muskler kan jag ta mig igenom, men inte när det gör ont av att något inte är som det ska.

 

Idag ringde varningsklockorna lite. Kanske tycker jag för mycket om att träna just nu, jag vet inte. Kanske det och kombon att jag skulle behöva springa mycket mer som stressar mig. För andra kanske det inte är nåt men för mig är det kanske det och jag är iallafall vaksam på dessa klockor. Kanske är det bara idag.... Och inte alls någon fara. Idag kände jag mig bara otillräcklig. Att gå på ett pass och ens vänner tittar så på en gör bara att det gör ont. Som att man får skuldkänslor av att vara där och känner sig inte välkommen. Då ska man nog tänka till lite. Såna känslor kommer ju inneifrån mig och är inte någon annans fel. Tog mig hem och satte på mig prommenadskorna och gick en kortis. Jag kände att jag behövde få komma ut. Mest arg på mig själv är jag nog att jag inte lyssnade när allt i kroppen sa att jag inte skulle åka till passet, kroppen var trött och sliten och hade gjort tillräckligt för dagen. Problemet när man inte "får" träna är ju att frustrationen sitter kvar. Ja, ibland använder jag träning som en utlösande faktor, för att lugna ned mig själv, tränga ut raslöshet och andra känslor från kroppen och när jag inte kunde det idag så blir det lite tilt. Det gnager lite i kroppen nu med. Men jag vet inte vad jag ska göra, så därför skriver jag, och hoppas på att det ska lösa problemet :) 

 

Nu blev det ett sånt här lite ärligt och flummigt innlägg igen. Så snälla läs inte in för mycket i det. Jag mår bra. Jag känner mig bara inte helt hundra med dagen. Egentligen borde jag vara jättenöjd med dagen men det är som att mycket vill ha mer. Imorn ser jag däremot fram mot en lugn kväll efter jobbet och bara mysa och ta det lugnt :) Konstigt att det känns okej imorn men inte okej idag. Knäpp tjej. Startade dagen speedad kanske :P När jag gör "för mycket" så blir jag speedad och kan inte stanna upp.