Ljuva Helenas blogg

Eld i kontrollerad form värmer skönt. Ger trygghet, ljus och liv. Likt en mysig brasa man omedvetet lockas till. Man tar av sig skyddsutrustningen, kurar ihop sig vid värmen och njuter. Naken. Blottad. Sårbar. Man vänjer sig sakta. Det börjar bli behagligt. Varmt. Skönt. Hemma. När man är som minst förberedd sprakar det plötsligt till och fattar eld på det som inte alls ska brinna. Där står jag. Ensam. Chockad. Lamslagen. Elden är tamefan överallt och sprider sig okontrollerat. Stora röda flammor högt och lågt. Bränner upp mitt hem. Värmen är inte längre behaglig utan har blivit en fara. En brand som jag tycks vara oförmögen att släcka. Som bara bränner mig om och om igen. Bränner små hål i hjärtat. Sätter rök i lungorna och ristar in spår i hjärnan. Jag önskar att jag aldrig tänt tändstickan. Jag skulle ha blåst ut den när det började ta eld. Smärtan och rädslan när man hamnar mitt i en brand som härjar fritt. Mitt hem i lågor. Bränner hål på hela kroppen. Lägger ett täcke av rök över hela mig, som en snara runt min hals, tynger ned mina ben. Jag kan inte se. Jag kan inte andas. Jag kan inte röra mig. Jag avlägsnar mig så att det inte ska bränna mer. Hur långt bort ska jag behöva gå. Det är kallt. Det gör ont. Elden har slutat brinna för mig. Jag är lämnad kvar med resterna. Glödande kol överallt. Flagor av aska som spritt sig med vinden. Långt ifrån elden bränns de fortfarande. Jag kliver ständigt på glödande bitar. Det bildas ärr i hjärtat. Jag har varit med om det förut. Jag borde vara härdad. Mitt hem har blivit till aska. Jag står ute i kylan. Naken. Ärrad. Kommer det någonsin att sluta bränna. Kommer jag alltid att frysa. Kommer jag någonsin att våga tända en ny tändsticka. Tar på mig skyddsutrustningen igen. Det är farligt att leka med elden.

Vet ni. Ibaland tycker jag att livet är orättvist. Jag försöker att se det ljusa i allt. Jag försöker hela tiden mitt bästa för att göra rätt och riktigt. Vara en duktig flicka. Och så finns det de runt mig som inte alls är så. Som inte tar ansvar för sina liv, som inte alls gör sitt bästa för att göra rätt. Och så slår det på mig. Det gör mig ledsen. Jag förstår att man inte kan ha kontroll på allt, och att såklart jag också kan göra andra ledsen, men det är jobbigt när andras oansvar drabbar mig. Just nu känner jag också för att skita i allt. Också vara ansvarslös. Också göra massa fel och hoppas på att det löser sig ändå. Hur mycket jag än försöker så kan jag inte ha kontroll över andras handlingar.

Jag funderar på att återuppta bloggen. Jag har så mycket saker just nu som bubblar och ligger och gror i mitt huvud som jag bara skulle behöva få ut på nåt sätt. Kanske dagbok skulle vara mer rätt, vem vet. Det käns bara som att det är så mycket som bara ligger och skaver och ingenstans att få ur det. Kanske kommer det här. Tankar om rätt och fel, livskris, ångest, funderingar, jobbet, stress, prestationer... så mycket saker på sån liten yta i mitt huvud.

 

 

Mitt finfina! :D Testade att göra ett rosa i år! Helt emot principen, men what a hell :P Allt för att mota bort den lilla grinchen som börjat bosätta sig i mig.

 

Det verkar som att jag måste välja trots allt. Mellan att må fysiskt eller mentalt bra. Jag hoppades på att det inte skulle komma till den punkten. Jag slutade att äta p-pillerna för ett par månader sedan efter att ha ätit i ca 8 månader. Jag har känt mig låg och haft ångestkänslor. Nu mår jag bra igen. Jag är mig själv och känner inte samma tyngd. Jag fick ingen glädje av träning. Kom liksom inte upp i glädjetoppar, blev arg och irriterad mycket lättare, typ hela tiden. Och nu har jag varit glad och känt mig mycket lättare igen som människa. Men i tisdags förra veckan så högg det i ena sidan av magen i ca 2 timmar. Först satt jag på ett möte och så fort jag rörde mig så högg det. Sedan efter mötet högg det hela tiden så fort jag rörde mig. Skrämmande känsla kommer tillbaka… Har inte haft sådana högg sen OP för ett år sedan.

Nu är ju frågan om jag ska börja äta p-piller igen fastän jag inte vill det, för att skydda äggskockarna så mycket det går. Eller om man kan göra något annan deal. Att man kan få gå på tätare kontroller så att de lätt kan se om cystor uppkommer och ta dom i tid. Gambla lite med äggstockarna. Och leva med det och andra symtomen som kommer med på köpet till förmån för att må psykiskt bra. Pest eller kolera på symtomfronten skulle man kunna säga. Men jag vill inte känna mig det minsta psykiskt hämmad, det är nog det. Ska nog testa att äta p-pillerna en period till för att se om humöret ändras igen. Då kan jag konstatera hur mycket de påverkar. Att bara testa en period kan ju vara slumpen också, att man just då inte mådde bra i övrigt den perioden.

Det kommer att vara med visst motstånd jag börjar käka dessa jävla piller igen. Men sen så vet jag då är det bara att ta ställning :)

Väntar med spänning på nyheter om framtiden. I väntan på det var jag på ett helt okej HIT-pass :) (skriver okej eftersom det inte alltid är så kul längre.) Igår och idag har jag börjat känna att det är lite roligt med träning igen. Har varit inne i en svacka ganska länge där jag har gjort allt men inte riktigt känt hundra. Idag fick jag liiite smak av glädje igen efteråt.

 

Imorn blir det roadtrip! Som jag har längtat!!! :D Myyyyys!

 

Okej, om vi bortser från att den moraliska aspekten i detta så är det ett hysteriskt roligt klipp. Snacka om en DÅLIG egenskap att kroppen stelnar till och man svimmar en sekund när man vid tecken på fara. Sjukt opraktiskt hahaha :P

Idag var jag på CGX. Asså fan va jag behövde det. Ett roligt pass så man blev lite trött i musklerna. Har tagit det lite lugnt nu i ett tag och förra veckan på passet så var jag krasslig i halsen så jag vågade inte ta i så värst. Igår körde jag styrka på gymmet och det var skittråkigt! Hatar att träna styrka själv. Ingen pepp, inget sällskap. Nästan så allt träningssug försvann. Men IDAG fick jag smaka lite på träningens sötma igen. Love it. Bra grupp och bra grupp bredvid. Roligt att köra lite! :)

 

Lidingöloppet med PT, hoppas att jag kan repa mig så jag kan springa alls.

Igår natt drömde jag att jag skulle ha sex med en något äldre kille. En känd komiker faktiskt haha. Ca 40 år, snygg! Man! Inte så stor åldersskillnad egentligen. Men skillnaden var att han var så lycklig, lite som ett barn på julafton som fick öppna paket. Då tänkte jag såhär att det är kanske DET man skulle ha. En något äldre kille kanske inte är lika kräsen på att kroppen ska se ut som en 20:årings utan han är kanske blir svinglad att ha lyckats få MIG. Haha nu drog jag det såklart till överdrift. MEN jag tror att äldre killar generellt är mer glada, uppskattande och så. Jag kände mig som att jag var ett paket som han fick öppna. Jättemysig känsla. Jag kände mig som miljoner värd. Och uppskattad. Jag tror att de som inte är pojkspolingar längre liksom är mer uppskattande, självsäkra och fina generellt, fick en varm känsla :D Ville inte alls vakna och gå till jobbet.

Man vet sedan innan att svaller och att tycka till om människor i en grupp gör att en grupp svetsas samman. Det är det sociala spelet och folk känner samhörighet genom att göra så. Och jag tycker ju att det är intressant med samhällsspel och hur folk funkar :P Jag vet bara inte om jag själv vill vara med alla gånger. Jag kan ofta känna att det går till överdrift och jag mår dåligt av det. Det handlar inte om att jag vill försöka vara bättre och ädlare än alla andra, det bara känns för mycket i kroppen. Jag tycker att det känns taskigt och fel. Jag kan tex tycka att det är jättestor skillnad på att snacka om hur någon ÄR och hur någon GÖR. Personpåhopp är bara taskigt.

 

Jag vet mycket väl att det säkert pratas en hel del om mig också. Det fattar jag, jag är inte dum och det är helt okej (som sagt mänskligt). Man kan ju bara hoppas på att det handlar om vad jag GÖR och inte ÄR eller ser ut, sånt som jag anser vara taskigt :) Jag kan tänka mig att det som sägs är att jag inte har mycket till liv förutom träning haha. Folk som inte känner mig kan nog tro det. Folk som inte känner mig har nog en annan bild än de som gör det. Att jag är rätt tråkig. Att jag inte säger så mycket och mest är tyst. Om om jag ska prata så ska jag bara prata träning. Inte har särskit mycket annat kul att säga. I större sällskap känner jag mig inte alltid bekväm, då blir jag tyst. Och så är jag så rädd att folk ska döma mig för det jag säger att jag ofta väljer att hålla tyst även för det.

 

Det sociala spelet kan ibland vara väldigt hårt och inte alltid så lätt. Att känna att man passar in. Att känna att man har något att ge. Precis som de flesta andra vill. Lite bekräftelse på att man är något. Att känna att man får, kan, vara med och att folk vill det. Jag vet att jag alltid får vara med, nåt annat har jag aldrig känt. Det är frågan om folk VILL att jag är med som känns.

 

Jag har nämnt det förut. Jag har tappat mig själv lite. Jag har blivit osäker, rädd för att göra fel. Att ingen tycker om mig och sånt där. Lite sorg att bli utpetad och inte riktigt förstå varför. Försöken att vara tillräckligt (och känna misslyckande) gör att jag egentligen mer ännu mindre social. När saker händer i livet som åter igen slänger mig tillbaka till det bekanta "inte vara i vägen-bara göra rätt-gå under jorden"-känslan. Det kan nog ge tron att jag är kall och ointresserad. Jag måste plocka upp bitarna och försöka få till mig själv igen. Vissa dagar känner jag mig inte alls trasig. De flesta dagar inte alls. Men det är något som liksom saknas. Kanske är det kärlek som saknas i mitt liv. Känslan av att vara älskad som skulle göra att jag kan känna mer lugn igen. Vem vet. Jag skulle gissa på att det kan vara så, iallafall lite. För med en partner så har man en naturlig plats i just den flocken som kallas tvåsamhet eller familj. Det har inte jag. Sårbarheten blir nog större när man inte har det att falla tillbaka på, då blir alla andra relationer med andra människor mycket vikigare att de är bra. För alla behöver vi en känsla av tillhörighet och att vi betyder något för någon annan.

 

Nu ska jag sova, imorn är det fredag. woop woop! :)